Återkomsten

Från total dominans till ruinens brant i rasande fart.
I början av 1980-talet var Omega på väg att bli utkonkurrerat av billigare asiatiska klockor – baserade på teknik som Omega varit med och utvecklat.
Det här är berättelsen om en anrik klocktillverkare som föll tungt. Och kom tillbaka.

Annons

Detta innehåll är framtaget av vår partner. Det är inte skrivet av och behöver inte nödvändigtvis reflektera Svenska Dagbladet-redaktionens åsikter.

Läs mer på Omega

nder större delen av 1900-talet hade Omega varit världens största urtillverkare i sitt segment, och under 1950 -och 1960-talen ansågs man tillverka några av de vackraste och bästa klockorna på världsmarknaden.
Affärerna gick bra och kassakistorna var fulla.

Det fanns med andra ord tid och pengar att lägga på teknikutveckling. Det tekniska genombrottet kom 1969 då företaget lanserade Omega Electroquartz – det första serietillverkade urverk som mätte tiden med hjälp av en kvartskristall.

Det var den mest exakta tidsuppmätningen som uppnåtts för ett serietillverkat armbandsur, en klocka vars gångavvikelse endast var fem sekunder på en månad.

Länge hade man sökt den mest perfekta tidshållaren och den nya kvartskristallen var lösningen. För att sätta det i perspektiv: En mekanisk klocka mäter tiden genom att ett balanshjul svänger fram och tillbaka ungefär 28 000 gånger per timme. Kvartskristallen däremot svänger 32 000 gånger – per sekund.

Majoriteten av klockindustrin ställde om och började tillverka kvartsklockor istället för de mekaniska, som nu ansågs förlegade.
Det var detta skifte som lade grunden för bolagets kräftgång – som nästan knäckte prestigevarumärket från Schweiz.

så ofta svänger balanshjulet i en mekanisk klocka – per timme

så ofta svänger kristallen i en kvartsklocka – per sekund

TILL EN BÖRJAN  var priset för en kvartsklocka högre än för de mekaniska uren. Men det förändrades när japanska tillverkare lyckades pressa priserna dramatiskt. Nu började ett race mot botten som slog undan benen för hela den schweiziska klockindustrin.

Omegas kvartsklockor höll hög standard, men kunde trots det inte konkurrera med de asiatiska klockorna. Prisskillnaden var helt enkelt för stor. För en vanlig person blev det svårt att motivera det högre priset när man kunde välja en mycket billigare klocka, som ändå upplevdes som tillräckligt bra.

I början av 1980-talet fick han uppdraget att ta ansvar för likvidationen av två holdingbolag – där bland andra Omega ingick. Hayek var övertygad om att schweiziska klocktillverkare visst kunde konkurrera med de asiatiska, men insåg att radikala åtgärder krävdes. Han omstrukturerade bolagen och drev igenom reformer som gav stordriftsfördelar och renodlade varumärkena.

Dessutom sjösatte han Swatch-klockan, en klocka som bara hade 51 delar och som kunde konkurrera med de billigare asiatiska klockorna. Swatch-klockan blev en stor framgång och köpte Omega tid att hitta tillbaka till lönsamhet och sin kärnverksamhet.

OMEGA SLUTADE ALDRIG  att göra mekaniska urverk under kristiden; bland annat krävde dykare mekaniska klockor då kvartstekniken inte klarade av de riktigt stora djupen. Hayek såg den inneboende potentialen hos bolaget – fyllt med både tradition och kunskap.

Det gällde bara att ta tag i stafettpinnen igen. Nicolas Hayek var inte bara en strålande organisatör – hans framtidsvision för klockmärket var att det återigen skulle leda teknikutvecklingen, precis som man gjort under den större delen av 1900-talet.

Svaret på visionen blev britten George Daniels. Han var en genialisk urmakare som tillverkade unika och dyra fickur med egensinniga konstruktioner. Daniels främsta uppfinning var något som han kallade koaxial gångmekanism. Det är en elegant lösning för gångmekanismen i verket, som både minskar klockans behov av underhåll och gör att den håller tiden med högre precision.

Under 1980-talet försökte Daniels att sälja tekniken till de schweiziska tillverkarna – som samtliga sa nej. Problemet med koaxialtekniken var nämligen den komplexa tillverkningsprocessen. En massiv utvecklingsinsats skulle krävas – utan att framgången var garanterad. Men när alla andra schweiziska tillverkare refuserade tekniken, gjorde Nicolas Hayek precis tvärtom.

ÅR 1999 – efter många års utveckling – presenterade Omega det första serietillverkade urverket med den koaxiala tekniken på den stora klockmässan i Basel. Klockan som fick det nya urverket hette De Ville Coaxial och visade vägen till en ny era för företaget.

Men till skillnad från 1969 – när man lanserade den första kvartsklockan – orsakade den koaxiala tekniken inte någon ny existentiell kris för företaget. Istället har bolaget återigen intagit en position där man kan leda teknikutvecklingen bland de schweiziska klocktillverkarna.
Omega har varit nere på botten och vänt – och dagens framgångar är resultatet av ett djärvt beslut: att våga satsa när det såg som mörkast ut.